Denna morgon, medan jag bad, förde ängeln mig till katedralens kapell. Vi stod nära statyn av Välsignade Maria, Kristi Hjälpare, när plötsligt två unga män bar in en annan staty av Maria i vit och blekblå samt grått färgskiftning.
De två männen frågade prästen: “Var vill ni ha oss att ställa denna staty?”
Prästen svarade grovt: “Ingenstans! Vi vill inte ha en till staty. Vi har redan en.”
När jag vände mig åt min vänster sida, uppenbarades den välsignade modern med Barnet Jesus plötsligt bredvid ängeln och mig. Hon bar ett mörkrött tunika och ett skönt, genomskinligt slöja texturerat med finrosa rosor. Vi stod alla där intill statyn av Vår Fru Kristi Hjälpare.
Den välsignade modern grät när hon sade: “Min dotter Valentina, jag är inte önskvärd i denna kyrka. Kom närmare mig och trösta mig. Jag är så ledsen, liksom min Son Jesus. Ber mina barn för den här kyrkan — de ger mig så lite ära och värde. Nu när det kommer allt närmre julen bör detta vara det glädjestundens årstid av året, men för mig och min son, vi är mycket ledsna över denna kyrka.”
Jag grät medan jag lyssnade på den välsignade modern och kände hennes djupa sorg. Jag strök henne, försökte trösta henne. Även hennes slöja föll lite över ansiktet, och jag rörde det baktill med ömhet. Barnet Jesus var djupt orolig och mycket ledsen.